Sömnvanorna

Som jag berättade tidigare så somnade ju Felicia oftast i min famn efter att hon ätit och så fick jag bära henne i sängen. Jag hade aldrig RIKTIGT tänkt på kvällsrutinerna, fast det fanns lite rutiner ändå. Men så skrev en kompis i sin blogg om deras svårigheter att få sin son att somna och då vart jag och verkligen tänka på hur det var med Felicia. För allt gick ju bra om hon somnade i min famn, men gjorde hon inte det så vart det riktigt krångligt. Kompisen berättade att hon körde med "5minutersmetoden" och att den faktiskt gav resultat. Så ett tag funderade jag också på den. Inte för att jag led för att hon somnade i famnen ( det var ju för underbart ljuvligt)!! Men för att kompisen berättade att de blir trygga i att vara själva och att de lär sig att man faktiskt finns i närheten. så Att barnen inte behöver skrika direkt när de vaknar utan kan somna om osv..

Men någonstans tvivlade jag på att det verkligen var rätt metod för oss. Felicia är ju ändå ganska liten (fast jag tycker att hon blivit stor) och hon skriker ju inte för att bråka, utan det är ju hennes sätt att uttrycka sig när något inte känns bra osv.. Så jag tänkte att jag skulle försöka med lite andra alternativ före jag börjar med den metoden. Det första var att jag verkligen skulle göra samma sak varje kväll. Hon äter gröt vid middagstid. Sedan får hon leka lite (för då har ju pappa kommit hem) Sedan när klockan närmar sig 19.00 släcker jag ner så att det blir lite mysigare stämning, jag borstar hennes små "taggor" (vilket hon älskar!! Särskilt gummidelen som blir att göra lite ljud), sedan byter vi om till nattkläder och det viktigaste av allt. Jag försöker göra kvällsrutinerna roliga, men ändå lugna och mysiga. Vi brukar läsa en bok (fast hon inte alltid är så intresserad, men så att det blir en vana), sedan lagar jag välling som hon dricker i min famn. Men somnar hon i famnen bär jag henne till sängen men somnar hon inte då så bär jag henne ändå till sängen. Ibland räcker det att ge handen, så vänder hon sig om och somnar på sida med min tumme i sin hand (gulleflickan), ibland måste jag även ha andra handen på hennes huvud. Och ibland vill hon inte sova fast hon är trött, så då försöker jag sjunga nattvisor, och det tycker hon är roligt. Speciellt imse vimse spindel när jag gör något med händerna. Sedan brukar hon somna till sist. Och då har nattningen varit rolig och mysig istället för en kamp.

Hon var ju förskyld här tidigare och hade jättesvårt att somna och sova hela natten, men vet ni vad som hände när förkylningen försvann?? För det första så behövde jag bara bära henne till sängen och ge min tumme så somnade hon, sov hela nätterna, men sen det roligaste!!! Jag vaknade 07.50 en morgon och fattade inte riktigt vad klockan var, sedan när jag så det så tänkte jag Felicia, varför har hon inte vaknat?? Så jag hoppade upp ur sängen (jag kan bli lite nervös ibland att det skulle ha hänt något). Då ligger hon i sängen och leker!! Hon tittar upp när jag kommer och ger världens största leende och börjar sprattla med benen(hon leker alltid på mage nuförtiden. Sedan tar jag upp henne. Efter några timmar är det vilostund igen och jag lägger henne i sängen och hon somnar. jag lägger mig på soffan och somnar, såklart.. när jag vaknar är sambon uppe men inte Felicia. så tänker jag att nej, säg inte att hon har sovit såhär länge, men så hör jag något prassel. När jag kommer dit så ser jag att hon leker i sängen igen!! Och jag blir så glad!! För någonting måste ju ha hänt, när hon känner att hon kan vakna och leka lite i lugnan ro utan att börja ropa och gråta direkt! DET värmer i hjärtat!!! men sen har jag bytt "skydd på en sidan sängen. Och satt upp ett skydd med bilder på olika djur där det även finns "prasselbuskar osv. Och det är det hon leker med.

Jag vet inte riktigt varför jag känner så starkt för det, men någonstans så känns det jättestort för mig. Typ som när många tycker att det är stort när de börjar snurra runt, krypa m.m. 

Men det att hon kan somna  i sängen och vakna utan att behöva mamma direkt känns underbart. Att hon har den tryggheten. Vad det nu är för trygghet, om det är att hon litar på att jag finns i närheten fast hon inte ser mig eller/och om hon är trygg i att hon klarar sig själv en liten stund. Men det känns stort! För det jag kan tycka att känns läskigast och svårast är att hon ska känna sig trygg och kunna lita på sig själv och andra när hon blir stor. Att hon ska känna sig nöjd med sig själv osv.  För visst har mycket med hur man lär dem men, sen har det ju stor betydelse hur man själv mår och känner. Barn ser ju igenom det och jag har varit osäker och tvivlat i mig själv och inte trivts med mig själv och det vill jag aldrig att hon ska behöva uppleva!!

Men bästa sättet att lyckas är att jobba med sig själv! Kram på er!!

Det här är en "äldre" bild på Felicia. På bilden är hon ca 4 1/2månad och nu är hon ju mer än 6månader.

Men så söt som hon är (dessutom har inte sambon lagt in de tusentals nya bilderna vi tagit, fast jag tjatat)..